Amigo 27

Ganska sent i livet följde Arne Arksund i pappa Carl

Anderssons båtbyggarspår. Resultatet blev Amigobåtarna,
där vi tittar närmare på 27:an.
                                                      Av Bengt Jörnstedt

Birger Martinsson i Eskilstuna är en seglare som gillar Amigo-båtarna.

Vänskapen har stått sig i 30 år och inleddes med en Amigo 23 år 1971. Tio år
senare bytte han till en Amigo 33. Däremellan hann han med en Amigo 27, den
båttyp som denna artikel ska handla om.
Birger var nere på Öckerö och köpte sina båtar, det var här på Arne Arksunds
Båtvarv de byggdes på 70- och 80-talet. Men Amigos rötter sträcker sig längre
tillbaka än så. Historien börjar egentligen längre norrut i Bohuslän, vid
Orusttrakten. Här, på Vindövarvet, härskade Arnes pappa, båtbyggaren och
konstruktören Carl Andersson, och det var han som på sin ålders höst ritade
också Amigobåtarna.
Carl Andersson var, tillsammans med den andre sonen Carl-Erik, välkänd för de
attraktiva Vindöbåtarna, drottningarna på alla båtmässor med sina vita skrov,
blankfernissade mahognyöverbyggnader och eleganta teakdäck. Glänsande
skapelser som fick folk att vända sig om på bryggorna – även om det i
sanningens namn händer att seglare ute på böljan vänder sig om också av
andra skäl; man har just seglat förbi en Vindökryssare. Intget konstigt med det;
gamla sortens långkölade bruksbåtslinjer under vattnet med Amigo tydligt
bulliga förskepp kräver ju sin tribut prestandamässigt och kan – ur den
synpunkten – inte mäta sig med modernare skapelser.
Carl Andersson, uppfödd i Svineviken på Orust, hade startat sitt första båtvarv
1918. Det var dåliga tider för bruksbåtar, men efter intryck uppe i Stockholm
förstod han att fritidsbåtar var något som efterfrågades. Carl Andersson
startade ett småbåtsvarv i Billdal utanför Göteborg, men fick snart tips om en
bra sjötomt på Vindön. Året var 1923, Vindövarvet etablerades och Carl
Anderssons långa karriär som båtbyggare och konstruktör inleddes. Nästan ett
halv sekel senare ritade han Amigo-båtarna, detta på beställning av sonen Arne
Arksund nere på Öckerö.
– Pappa ritade alla Amigoskrov till Arne, säger Britt Johansson, yngre syster till
Arne Arksund, till Segling. – Han var intresserad av formen, inte av hur många
lådor det skulle vara i pentryt. Det var båtens yttre kontur han kände för.
Sonen Arne Arksund var då medelåldern, och satsningen på båtbyggeri innebar
ett helt nytt kapitel i hans liv.
– Arne hade jobbat med många olika saker, han hade varit polis, kört lastbil...
han visste väl inte riktigt vad han verkligen ville göra, säger Britt Johansson
idag.
Men Arne var en företagsam karl, och hur man byggde båtar hade han lärt sig
från barnsben.
– Han var hos pappa på Vindön och byggde sig en båt, och det var då han såg
att det fanns möjligheter i det, förklarar systern.
Det här var omkring 1970, just när plastbåtsfloden började forsa kring
knutarna. Arne insåg vilken styrka den hade, och surfade med på den våg som
bar de trygga, traditionella och stabila båtarna. Konceptet var han på det klara
med, men någon erfarenhet som konstruktör hade han inte. Pappa Carl
vidtalades och tog sig an uppgiften med förtjusning. Man började med något
litet, en 23:a – där siffrorna inte talar om längden i fot, som är drygt 22, utan
antalet kvadratmeter i segelplanet, precis som med Vindöbåtarna.
Arne Arksund köpte ett litet varv på Öckerö och körde igång. Han hade byggt bl
a Folkbåtar och var van vid den här storleken. Nu blev det emellertid kravell i
bordläggningen; han byggde alltid en träbåt som provades ut före
serietillverkningen i plast, och det skrovet kunde användas till plugg för
plastformen. Därefter kunde prototypen säljas, och det finns alltså en exklusiv
träversion av varje Amigotyp som byggts.
– Han hade ett fint båtvarv, var den noggranna typen, säger Britt Johansson. –
Men han var också en glad figur, inget var omöjligt. Han var en glad brorsa.
Den karakteristiken kan många Amigokunder vidimera. Till exempel Birger
Martinsson från Eskilstuna som alltså var nere på Öckerö och köpte en av de
allra första Amigo 23:orna. Året var 1971, han hade fått syn på den på
båtmässan i Stockholm och föll direkt.
– Det var en trevlig båt, rymlig och till ett rimligt pris, säger han idag.
Amigobåtarna har ett tilltalande utseende och bra med utrymme. Carl
Andersson hade, säkert i samråd med Arne Arksund, valt en annan stil till
Amigon än till Vindöbåtarna, med mera språng och en trappstegsformad
överbyggnad à la t ex Bianca 27, som utseendemässigt tycks ha varit en
inspiration.
– Vid produktionsstarten lär en Bianca 27 ha legat vinterförvarad på varvet och
här har man hämtat många fina detaljer. Släktskapen är ju ganska tydliga,
säger Henrik Huldén i Helsingfors, stor Amigovän han också.
Hur som helst, det ser traditionellt och mycket gediget ut, och konceptet gick
igen när Amigo 27 kom några år senare. Hon var i princip en uppskalad 23:a,
man ändrar inte på en vinnare.

 Arne Arksund, driftig båtbyggare med påbrå.

 Då var Martinsson nere för andra, men inte sista, gången.

– Driftig kille, Arksund, varje gång vi köpte en ny båt var det en större på gång,
säger han.
Affärerna gick bra, och Arne Arksund flyttade snart till ett större varv på Öckerö,
plastjobbet gjorde han i en nedlagd fiskfabrik i närheten. Han inte bara byggde,
han sålde och marknadsförde också, var ute och flängde på båtmässorna, långt
ner i Tyskland där Carl haft så stora framgångar med sina blänkande
Vindökryssare. Men verksamheten hölls ändå på en ganska blygsam nivå, med
ett par tiotal anställda som mest. Det är oklart hur många Amigobåtar som
byggdes, men för lillasystern Amigo 23 finns en uppgift om 350 stycken, och för
Amigo 27 torde det röra sig åtminstone om ett par hundra båtar. Tillverkningen
pågick också under 80- talet med bl a Amigo 33. En 40:a var på tal, men blev
bara en prototyp. Efter Arne Arksunds död 1989 tog en medarbetare på varvet
över en tid, varefter nybyggnationen lades ner. Alla ritningar är numera
donerade till Bohusläns museum, berättar Britt Johansson.
Långa sommarseglingar
Den Amigo 27 Segling tittat på tillhör Kalle Hullberg och Christer Strid, båda
bosatta i Södertäljetrakten och verksamma som lärare. De har haft sin Amigo
27 Galento i femton år vid det här laget, och den har passat deras syften bra.
Man kommer långt, bokstavligen, med 27 fot om bara viljan finns. Med långa
sommarlov hände det förr om åren att de gav sig av vid lunch på
avslutningsdagen, för att nästa morgon vakna i Visby. Så fortsatte det hela
sommaren, och när Christers fru fick sin semester hämtade man upp henne.
– Vi seglade mellan 1000 och 1300 sjömil varje sommar, säger Christer.
Varken han eller Kalle hade någon egen båt före Galento.
– Jag letade efter en båt kring 1986, berättar Kalle. – Vi är gamla kompisar, och
Christer var med och kikade. Det var han som föreslog att att vi skulle slå oss
ihop och skaffa en rejälare båt.
Max 100.000 kronor fick den kosta. Man tittade på allt möjligt inom den
prisramen – bl a Vega och Misil – men till slut avgjordes valet av en gammal
bekant. En gemensam vän ägde en Amigo 23, en båt som båda seglat med, och
en större syster till den skulle vara perfekt.
– Vi tyckte 23:an var en snygg båt, och så började vi leta efter en Amigo 27,
förklarar Christer.
Rymligt och praktiskt
Amigo 27 har alltså den traditionella, långkölade bruksbåtens fylliga form i
förskeppet. Det syns tydligt förifrån, och ombord märks det på den breda
däcksytan långt fram. Detta ger god bärighet och torr gång, men den bulliga
skrovformen bromsar samtidigt farten, särskilt på kryss och i vågor. Exempelvis
Pelle Brohäll tillämpade samma princip med fylliga förskepp på de flesta av sina
båtar (t ex Vega, Viggen, Turkryssaren), och på mindre båtar är fördelen
uppenbar: det blir betydligt mer utrymme i förpiken.
Amigo 27 är också en rymlig båt. Separat toalett saknas – en Port-a-Poti är
inbyggd under dubbelkojen i förpiken – men i övrigt finns gott om plats för ett
rejält pentry, fyra kojer och stuvutrymmen. Och, inte minst, ståhöjd.

 

– Ståhöjden är bra för en så pass liten båt, man upplever den inte som

obekväm, säger Christer. Han är 1,90 lång och står nästan rak där salongen är
som högst, alldeles för om skjutluckan i rufftaket.
Med sin mjukt trappstegsformade överbyggnad minskar höjden föröver, men
man har fortfarande en bra känsla av rymd i båten.
Inredningen är traditionellt enkel i sin uppläggning, avdelad med ett huvudskott
under masten. För om detta en förpik med dubbla kojer, tillräckligt stora för att
långe Christer och hans fru ska använda detta som sovplats. Här finns också en
garderob på varje sida.
Även salongen erbjuder två bra kojer när man lyfter bort ryggstöden till sofforna
och får hela bredden ut till skrovsidan. Här bakom förvaras sängkläder och
kanske annat också. Ovanför finns en hyll- och skåprad.
Både Christer och Kalle är mycket nöjda med stuvmöjligheterna. Vattentanken
på 60 liter tar en mindre del av utrymmet under förpikskojerna, men i övrigt är
all icke synlig volym tillgänglig för stuv. Under bakre delen av salongsdurken
finns också en djup, användbar kölficka.
Det finns ett fäste för bord i salongen, men det används aldrig på Galento. Man
klarar sig ändå, tycker att det inkräktar för mycket på utrymmet och äter ändå
oftast uppe i sittbrunnen.